Idag en mindre novell... Men ibland måste man förklara. Ibland måste man se sanningen i vitögat, våga vara ärlig, säga som det är och hoppas på förståelse. Idag öppnar jag upp min värld.
Du väljer såklart om du vill läsa eller inte.
Men idag behövde det få komma ut! Vissa sanningar är såna ;) Dom vill gärna bo undangömda långt långt in. Men där gnager dom.. Liksom göds... Så nu tänker jag ta bort lite av den där gödningen och i samma stund öppna upp lite. Sårbart, visst... Men i förhoppning om att det ska bli bättre sen.
Så...Den ärliga, raka och riktiga dagens sanning..
De flesta dagarna är ju faktiskt rätt bra. Livet rullar på.
Just det.. -Livet ja.
Livet jag lever idag började för ungefär 5år sen. Jag och min sambo fick ett litet plus på en sticka. Jag var gravid.
Glädjen var total! Ett nytt liv började. Vi skulle bli en liten familj.
Nio månader gick. Jag hade en enorm mage och på slutet stirrade folk inte bara längre, utan kommenterade friskt, gärna och ljudligt.
(precis som om jag var omedveten om mitt tillsånd...)
Eller som min mamma sa: -Inte döv idag heller va? Varpå jag svarade: -näe, inte döv... bara gravid.
Vissa kommentarer fulare än andra, men jag försökte att inte lyssna. (å det går ju galant när hormonerna dansar tango och humöret redan tryter ;))
Men men.. Tiden gick.. Vi förberedde oss på att den lilla skulle komma, gladdes åt att få träffa henne och jag gladdes i tysthet mkt åt att den elaka foglossningen snart skulle vara över och att lite kilon snart skulle ramla bort.
Så kom dagen. dagen då det var dags.
Vattnet gick och tre dagar senare var det äntligen i slutfasen.
Då gick saker lite snett. Hon fastnade på vägen och i snabb takt blev vi båda sämre. Jag fick göra ett val.
-försöka en gång till med risk för en av våra eller bådas liv, eller göra ett akutsnitt direkt och då slippa bli sövd.
Kortfattat: PANIK!!
Jag var inte beredd, jag ville inte, men vågade inte riskera hennes liv..
Så med tårarna sprutandes, kroppen skakade utan hämningar rullades jag genom korridorer, hissar, gångar och sen in på operation. I fullständig och total panik.
Livrädd!
Allt gick sen rätt fort. För fort.
Bedövning, snitt och sen var hon ute.
Dom visade mig henne, hon var fin..
Jag höll henne. Hon tystnade i min famn. Jag kände mig varm och glad över att äntligen få träffa henne, äntligen få vara mamma.
Men det gjorde ont.
Snittet gjorde ont, jag var ledsen.
Jag hade så gärna velat föda vanligt. Och jag VET! Man ska vara glad att hon kom ut frisk, välbehållen och att vi båda fick må bra.
Men jag var ändå ledsen. Det bodde inuti.
Dom bar iväg henne. Skulle väga och mäta sa dom. Andreas fick gå med.
Bedövningen tog inte helt. Fick en ny. En annan sort.
Dubbla preparat, dubbel dos, kaos på insidan...
Slutade andas.
Sen tog det 14 timmar innan jag vaknade och fick komma upp till min familj.
Andreas var grå i ansiktet.
Jag log när jag såg honom sitta där med vår dotter sovandes i famnen.
Han grät. Allt släppte.
I 14 timmar tog han hand om en alldeles ny bebis. Mata, blöjbyten, vagga och krama med både oro och förvirring inombords.
Ingen hade talat om hur jag mådde, vart jag var eller när jag skulle komma... Om jag skulle komma..
Det gick nån dag.. Personalen började pressa på att vi skulle åka hem... -Plats brist sa dom..
Kunde inte stå, hade ont och var rädd.
(hade lång, högljudd diskussion med en syrra...)
Efter tvång kom jag äntligen upp. Tog mig igenom en dusch och hasade sen tillbaka till min säng.
Eftersom att lyfta ens en fot var PAIN!
Telefonen ringer.. Det är mamma.. Hon är ledsen..
Min farfar har plötsligt fått en infarkt. Han är ok, men läget är kritiskt.
Min värld rasar... Inte farfar! Han har väntat på henne -mest av alla!
Jag vill visa! Vill att han ska få se... Hålla om.. klappa nyfödd kind.
Vi hade bestämt! Han skulle få vara en av dom första. Jag och han och hon...
Samlar mig. Ringer. Får höra att han är ok, hör honom ropa ett glatt grattis till vår dotter och sen måste han vila.
Dom säger att vi kan prata senare.. Jag vill gärna säga hej, men dom står på sig och jag är för trött för att bråka mer.
Dagarna på sjukhuset går.. Det blir snöstorm lagom till vi ska åka hem..
Syrrorna tjatade inte mer om hemgång och platsbrist och andra saker.. Inte efter att min mor vänligt men bestämt pratat höga ord med dem ;)
Vet fortfarande inte vad hon sa den gången, mer än att en syster kom och la sin hand på min axel när jag grät och viskade att jag faktiskt fick stanna precis så länge som jag ville .
Hemresan var läskig. Snön vred ur alla sina krafter och på motorvägen där bilarna normalt susar förbi i 140 kröp nu världen i 60km/tim.
Hann bara hem...
Telefonen ringer... Farfar har somnat.
Ny infarkt, koma och sen somnat...
Världen känns som om den vrider ur mig som en våt trasa.
Jag fick inte säga hej... Och hann aldrig säga hejdå...
Pga snöstorm och akuta RS virus-varningar avråddes vi att åka åt annat håll än hem med liten bebis. Bara åka hem...
Så nu satt jag där..
Förväntad att vara lycklig.
Men inom mig bodde förvirring och en hel del sorg. Bitvis väldigt mycket sorg...
Det tog mig tre år innan jag kunde ta mig till hans grav.
Tiden gick..
Gick ner 20kg, kämpade hårt..
Blev sen gravid med barn nummer två.
Foglossning redan i vecka 4-5.. jiiho! (före plus på stickan tom)
Ny mage, nya skratt av smått odiskreta medmänniskor, foglossning och nu som extra bonus ont i snitt-ärret som inte läkt som det skulle..
När ett par månader återstod kunde jag knappt gå. Kunde inte sätta mig i fåtöljen eller på golvet om jag var ensam hemma... För då kom jag inte upp.
Och på nättrena tatuerades jag på magen. Enligt läkarna var jag en av de "få förunnade" att känna varje bristning brista.. Vet ni att den processen tar ung 2 timmar! Två timmar av eld på magen...
När sen en ögonskada gjorde att sambon och min klippa i vardagen fick ligga inlagd i en vecka på sjukhus för att få behålla synen höll allt riktigt på att gå åt pipsvängen.
Som tur var var det flera i min närhet som snabbt och på eget bevåg kom över med lekkamrater åt Nova och lagad mat + fika. Tog hand om oss och fyllde min frys.
Jag blev så överväldigad att jag i bara farten fick panikångest attacker. Jisses. Dom visste att pricka sina tillfällen...
Hursom.. tiden gick och till sist kom han.. Barn nummer två. Lillen även kallad.
Suset i operationssalen var: -Ojj, det här är iaf den största bebisen jag har varit med och levererat! Och alla stämde fint upp i kören.
Mindre kul för mamman som fortfarande tycker att den lilla bebisen är liten ;) 5490g och 55cm ;)
Nåja. Bebis ute. Alla ok. Nu över till livet igen.
Hem, installera sig med en nu tvåbarnsfamilj.
Ett par resor senare tor Danderyd med infektion i snitt mm... men i övrigt rätt okej.
Men en dag vänder det. Det tar stop. Kroppen säger nej nu och jag får bla "vita blackouts".
Efter mycket prat och analys:
Akut sömnbrist, bär på stor sorg, konstant värk och en rätt ledsen tjej där inne... Men med en fasad av stål.
Så efter lång tid av kamp för att rätta till allt det där, var det bara två saker kvar...
Vikten och det onda ärret.
Vikten har jag tagit i omgångar och nu äntligen bara förra veckan, äntligen gått i mål.
Visst, nu börjar kampen med att hålla vikten, men det kan jag ta.
Med sporren att nå normal vikt har jag på egen hand lyckats bli av med nu över 58kg.
Nådde jag normalvikt så skulle remiss skickas för att fixa det som gör ont. Alltså rätta till det som gick snett.
Jag har haft ont i ärret nu i 4,5år. Efter träning, vid ansträngning av magmuskeln och så vidare.
Jag skulle slippa ha ont och kanske slippa att det ser så fult ut med.
Varje gång jag ser ärret kommer känslan tillbaka. Oron, ångest, saknad...
Imorse kl 09:20 fick jag svar från min läkare: -remissen ej godkänd.
Dom tar inte emot mig.
Tycker att det klassas under kategorin "kosmetiskt ingrepp".
Hörde ord som nedskärningar, stryper allt dom kan...
Jag tappade orden för en stund, tårarna rann och funderingarna snurrade på högvarv där inne..
Jag ville ge upp. Lägga mig ner en stund och bara försvinna.
Men vet ni vad. Jag kommer att ge det idag. BARA idag.
Imorrn blir jag arg. Imorrn ska jag ta reda på varför, vad jag kan göra, vem jag ska prata med och få mer svar.
Jag har kämpat alldeles för länge och alldeles för hårt för det här!
Och bara för att jag har envsihet, kämparglöd och vägrar bli/vara ett offer, så är jag inte en lämplig kandidat?! *fuuula ord!!*
Jag säger inte att det finns nån där ute som har mindre rätt till samma ingrepp eller att världen är orättvis eller bla bla..
Jag säger bara att jag inte tänker ge upp!
Jag vill ha svar. Och jag kommer inte att ge mig förrän jag får det!
Så mitt i inlämning av mina finalbidrag till AOS, kaos på jobbet, allergier upp över öronen så väljer jag idag att göra det som för mig kändes rätt!
-Come clean! -game on världen!
Det sved bitvis att skriva det här, jag har fått torka många tårar idag, men jag vet att jag bearbetar i prosessen...
Så för dig som orkat mala igenom ända hit.. TACK!
Tack för att du tog dig tid! Tack för du brydde dig om!
Nu över till soffan för en välförtjänt 5 minutare med bästa sambon innan vi tackar av den här måndagen, sätter den i parantes eller karantän och inväntar ny dag imorrn.
Gonatt alla bloggisar och från mitt hjärta: Stor kram! ♥ /K
Ljuvliga papper i massor!! 
Vardagen är fullt av små underverk.... Det gäller bara att se dem (och hinna fånga dem på bild ;)
