.:Livet:.

Lång tid har gått...
Mycket har förändrats och tankar kommer och går som vanligt men jag håller dem oftast för mig själv.
Idag hittade en känsla mig som jag puttat undan så många gånger...
Den dyker upp i drömmarna ganska ofta...
Hittar mig i de svaga ögonblicken som vi alla har då och då...
Letar sig in och naglar sig fast...

Det finns vare sig ord eller lösning på denna känsla...
Den kommer alltid att finnas där... Stor eller liten...
Ibland kan jag släppa den och leva i nuet.
Ibland vill den bara rota sig och ta en del av själen med sig.

Det är saknaden...
Saknaden av någon speciell...
Det blir aldrig som förut... Det kan jag inte göra något åt...
Jag kan vårda alla fina minnen ömt och bevara dem nära.
Jag kan glädjas åt dem, låta drömmarna föra mig tillbaka eller vidare in i en ny värld där fantasin gör allt möjligt och där det omöjliga faktiskt åter blir en möjlighet.

Ett leende... Ett skratt...

Jag saknar dig...

.:Spara liten slant:.

Att spara pengar ska ju vara kul!! Eller hur? Och nu tack vare den kloka och pyssliga Malin/Lillpiga så kommer det att bli en fröjd att peta ner slantar i min nya spargris :) Och svaret på frågan om det ska sparas pysselpengar där i är -JAPP!! ♥ Kika in hos Malin och inspireras du med!! Hennes "sparrör" är en sann fröjd för ögat! (kanske ska jag lura henne att byta med mig?! ;) hihi) ♥♥♥ ...pling ner i sparandet... ♥♥♥

Materialet till denna är ett Whiskey "rör" (norpat ifrån sambons fin-förråd ;)) blommor, bling, svart cardstock och sen har stansmaskinen gått varm i ett glittrigt foamark ♥

NU ska jag utflykta mig med kidsen!! Jag har en vän som premiäröppnar bageri idag!! ♥♥♥

Ryktet säger redan att hennes hembakta bröd säljer som smör och att om jag väntar till senare så lär det vara slut!! Och jag vill INTE missa vridna baguetter, mörka limpor, frallor och massor med annat gott!!! :D

Tar med kameran, så kanske jag kan flirta till mig en bild ;)

KRAM på er och FIN fredag!

♥

.:I styrka och sorg:.

Mitt i livet så kommer det dagar då både kropp och själ sätts på prov.
Någon man älskar mår dåligt...
Vad gör man och vad säger man till den människa vars hjärta blöder?
Hur svarar man på den fråga där svaret faktiskt inte finns?
Eller är ett sådant svar man faktiskt inte vill ge, även om det faktiskt finns ett...

Förlust är ett stort ord och kan betyda så många olika saker..
Man förlorar en vän eller en partner
Man förlorar sin tro på livet eller sin egen förmåga
Man förlorar en egenskap man haft på grund av olika omständigheter...

Men man kan också inse att man förlorat något man faktiskt aldrig haft.
Eller det man trodde skulle finnas där men som plötsligt när den dagen kommer bara inte finns...
Det är också en stor förlust.
Och alla är lika tunga att bära...

Jag har funderat mycket på hur jag som vän ska hantera olika situationer på rätt sätt.
Och det finns inga självklara svar.
Varje enskild situation skiljer sig från den andra..

Såsom jag ser det..
En människa avspeglas ungefär som en fjäril...
Först med ett skyddat hölje kring sig där man i lugn och ro kan växa, utvecklas och bygga upp sin styrka.
Sen allt eftersom så skalas lager efter lager av...
En vacker fjäril letar sig ut och breder ut sina vingar redo att möta världen.
Långt och länge kan hon flyga
Hon gör det galant!
Glädjen och styrkan växer.
Sprakar i vackra färger gör hon och har ett otroligt detaljerat mönster.
Men hon är skör.
En vacker varelse är ett villebråd i den verkliga världen.
Vingarna är ömtåliga.
Kroppen är liten och tunn.
För att klara sig i den stora världen måste hon flyga högt.
Men även där lurar faran.
Och på lägre höjd möter hon vardagen och allt som rör sig där...

Så när man lämnar tryggheten och vågar sig ut så möter man ständigt verkligeheten.
Och verkligheten är inte alltid lätt.
Den är heller inte alltid rättvis.
Endel upplevelser och hädelser är rént ut orättvisa och utan förklaring.

Jag ser idag flera sorger.
Vill så gärna bära delar av dem åtminstone för att underlätta.
Men jag har insett att jag inte kan göra det.
Det funkar inte så.
Däremot kan jag finnas där.
Vara till hands när det behövs.

Man behöver inte alltid vara stark.
Ibland måste man låta sig själv bara vara.
I sorg, saknad eller frustration.
Det är tyvärr en del av livet.
Vissa sorger kommer man aldrig över...
Men man lär sig så småningom att leva med dem.

Så idag känner jag med dem som står mig nära.
Gör vad jag kan för att finnas där.
Letar fortfarande efter svar, efter rätt väg att gå...

Men jag låter idag detta bli den dagen då jag väljer att ta fram min styrka.
Styrkan att vara jag.
Ge av det jag kan och hoppas på att det kanske leder till något gott.

Så till den som lider.. Våga lätta ditt hjärta.
Det finns vänner runt ikring dig som bryr sig om...
Man måste bara våga!
Våga fråga!
Våga ge svar...
♥KRAM♥

En trasig själ

Idag mötte jag en del av mitt förflutna...

Som barn lekte vi tillsammans och följdes åt ända upp i tonåren. Denna vackra människa är för mig rättvisan, ärligheten och godheten. Som redan som barn stod upp för de svaga eller de som var mindre och ville alla väl.

När vi blev unga vuxna drabbades den vackra av elakatrad sjukdom. En tid då vi alla fylldes av oro, hopp och förtvivlan och förundrades åt styrkan i den lilla svaga kroppen som envist kämpade för att bli frisk.

Idag är det enda som finns kvar ett stort ärr. Där det onda satt. Det onda som den vackra lyckades besegra med envishet, styrka och mod.

Det var länge sen nu. Och vi har heller inte setts på alldeles för länge. Trots att vi bor i samma stad... Bara där letar sig sorgen fram över att man bara låter tiden gå...

Idag möttes våra vägar delvis av slumpen...

Men den vackra är förändrad.

Jag känner en enorm maktlöshet över att se men inte kunna göra något åt det.

I det ansikte jag en gång såg styrka och glädje finns idag fåror av trötthet.

Ett ansikte som förut lyste upp och där det bodde ett leende som satte spår på djupet.

Där finns idag en stor sorg.

Ögonen är trötta och ansiktet saknar sin lyster.

Den vackra är arg. Fylld av sorg, ilska och likgiltighet.

Jag vet att samma underbara människa finns där under begravd i djupet.

Åren har satt fruktansvärda spår och resultatet är en sprucken varelse i skydd av ett skal.

Jag vill slita av skalet och hålla om den spruckna varelsen som är inlåst där nånstans!

Men skalet är tjockt och hårt... På den korta stund våra vägar möts öppnas bara en liten liten lucka och jag ser en glimt av den vackra. Sen tar skalet över.. Den vackra är svagare och försvinner in igen. Och jag kan förtvivlat bara stå och se på. Rädd för att skrämma bort det lilla som finns kvar.

Redan vid mötet känner jag sorgen bubbla inom mig. Tårarna bränner och vill rulla redan då.

Maktlös står jag till sist och ser den vackra vända om och gå...

Isande kyla gör både kinder och händer till små isbitar. Jag fryser men står ändå kvar.

Den vackra böjer ner huvudet mot vinden och sätter händerna i jackfickorna för att skydda mot kylan. Går med snabba steg längre och längre bort från mig.

Jag vill för en stund bara pausa mitt liv. Springa efter och krama om. Ta med den vackra hem, dricka varmt te och prata om livet och envist bry mig om tills den vackra kommer fram igen.

Men mitt i livet finns min vardag.

Så jag står där och ser efter min vackra vän som försvinner iväg...

Sätter mig i bilen och styr mot mitt håll.

Jag vet att man inte kan hjälpa alla, och jag vet att jag inte kan förändra det som varit... Men jag vill! Jag vill vara där då! Jag vill vara där NU! Stora tårar rullar ner för kinderna och magen värker och hjärtat svider när jag vänder mot mitt.

Redan när jag bara kommit halvvägs mot mitt så ångrar jag mig! Jag skulle ha gjort mer! Jag skulle ha satt den vackra i min bil! I värmen och bara försökt att finnas där om så bara för en stund! Men det är försent. Den vackra är borta...

Och det jag kan göra just nu i denna stund är att skriva. Skriva och hoppas på att det slutar att värka i bröstet så som det gör just nu.

Detta kommer att uppta mycket av min tankeverksamhet framöver. Och jag VET att jag kommer att komma på nåt. Det gäller bara att hitta skalets svagaste punkt och börja där.

Det som gör ont utöver det faktum att min vackra är inlåst i ett djupt mörker, är vissheten om att det sitter ett par barn i kläm. Barn som är tillräckligt stora för att förstå, men alldeles för små för att kunna hantera...

Och ikväll när jag är omgiven av värme och familj är den vackra ensam... Ensam i ett hav av mörker och förtvivlan.

Jag hoppas bara att jag ska kunna nå den vackra innan det blir värre! Eller ännu värre... Innan det är försent!

Nu väntar mitt liv på mig och för stunden så får jag låta detta vara avklarat. För just nu iallafall.

Livets nyck...

Goddagens mitt i livet!

Imorse.. Ja, som om det liksom varit förutbestämt så vaknade jag med oro i kroppen...

En svag irritation som låg och bubblade där... Eller var det sorg? Inte så lätt att sätta fingret på innan man nästan är vaken...

Alla har vi nog svagheter.. Ömma punkter eller små knappar att trycka på där man liksom VET att det svider lite extra. Det har iaf jag...

Och jag har kommit åt min. Min knapp... Öppnat dörren för obehaget... Och utan att egentligen ens ha funderat på det så bara fanns det där imorse. Jag vet att jag måste ta itu med det här. Att skjuta på det innebär bara att våndan blir större.

Jag hade min fallskärm. Men som från ingenstans så försvann den. Tack och lov visste jag inte det när jag hoppade. Så den smärtan blev iaf kortvarig.

Tänk att ett ord, en person eller bara en känsla kan ha SÅ stor negativ inverkan och effekt på ett liv! Det borde ju egentligen inte vara tillåtet! Men ärren sitter djupt. Syns inte på ytan men bränner där på insidan. Tack och lov i tysthet. Och tur nog väl övermaskerbart av ett leende. Men ändå.. Ängsligheten har rotat sig och kommer inte att försvinna förrän jag får det överstökat.

Senaste tiden har jag känt mig stark. Jag har varit glad och haft enormt mycket god energi och tillit till livet, familjen och vännerna! Idag kommer att få vara en engångsföreteelse och till min hjälp har jag laddat med positiv energi i form av bitar från mina tryggheter. Jag VET att jag har både stöd och kraft. Och med bitar av min trygghet med mig idag så kommer det att gå bra.

Jag behöver bara vända ner blicken mot mig själv och där hitta mina krafter... Idag bär jag spår av dem som står mig nämast. De följer med mig idag. Ett plagg, ett smycke, ett minne i min ficka, en gåva i min väska... De små sakerna som symboliserar så mycket mer på insidan. Och de får följa med så att jag inte för ens en stund ska glömma vad jag har, vem jag är och hur lyckligt lottad jag faktisk är... Så ÅT SKOGEN nu med den där känslan!! Idag får den husera bäst den vill... Men imorrn ska den vara väck! Jag litar till fullo på kärleken och stödet från min familj och mina vänner! Och jag litar på mig själv så pass mycket att jag VET att jag kan stå ut idag och faktiskt ge det denna dag och sen låta en ny dag gry imorgon. Och det fina med imorgon är att den här dagen inte kommer åter! Den är over and done with! Och att jag själv avgör att morgondagen kommer att vara fylld av positiv kraft igen och that's it!

Och som läsare så har du säkert redan förstått att skrivandet här är en del i processen. (men jag klargör det ändå ;)) Här tar jag itu med orosmolnet och öppnar upp för att visa för mig själv att det är hanterbart, övergående och faktiskt inte så farligt ;) (även om det känns så just nu) Ett uttalat ord är lättare att hantera än det outtalade som får härja fritt på insidan. SÅ mkt har jag iaf lärt mig! Och även om det känns galet och läskigt att skriva om så vet jag att det hjälper mig till imorrn.

Så nu har jag satt ord på "det här"... och orden som idag är oro, rädsla, sorg... Imorgon förvandlas de till orden av "igår" och får stanna där.

Så tack.. Tack för idag och ses igen imorrn.. På andra sidan ;) -GLAD sidan! :)

KRAM

Tutorial till 3D ram

1. Skär till en bit papper till det som skall bli din ram 14*12cm. (snabbvariant finns längre ner för den som vill)

2. Falsa enl mall längs alla svarta linjer (bild och mått finns längst ner i inlägg).

3. Klipp sedan in från hörnen längs de röda markeringarna.

4. Skär längs de grönmarkerade linjerna.

5. Vik alla de falsade linjerna så att det område som är gulmarkerat blir den del som ”poppar upp”.

6. Skär till en ram med yttermåttet 14,5*14,5 och innermåttet 9*7. Trä den sen över din 3D ram.

7. Skär till en ram i mönstrat papper som har yttermått 14*14 och innermått 12*12 och placera ovanpå den första ramen.

8. Montera ditt motiv på 3D kuddar i mitten av din ram.

9. Dekorera sedan enligt önskemål.

10. Montera på kortbas 15*30.

Mått i cm med start från yttermåttet: 14*12… 10*8… 9*7… 7*5…6*4

Förenklad ram: skär till en ram med yttermått: 9*7 och innermått: 7*5. Montera den sen med 3D kuddar på en bas som är 14,5*14,5. Gå sen till steg 7.

Have fun & lycka till! :)

Kram Karin

Livets dagar

Dagar som går
Minnen skapas
Sakta läker man livets sår inifrån
Själen byggs upp igen utav kärlek
Kärlek från familjen, vännerna men framförallt från dig själv
Varje dag utsätts man för nya prövningar
Varje dag möter man nya utmaningar

Dagarna går
Dom blir till veckor
Till och med månader

Sen kommer dagen
Den där dagen
Dagarna fram till den dagen är ljusa, vackra och äkta
Fyllda av enormt mycket kärlek
Själen andas och livet faller sakta åter på plats

Sen tar det bara en sekund
Ett möte
En utmaning

Den blir övermäktig
Känslan
Hamnar i underläge
Omedvetet tillåter jag känslan ta över
Den lindar in
Kväver
Jag vill bara sluta andas
Det svider men jag ler
Huvet snurrar
Försöker fokusera
Tårarna är nära
Men jag ler
Ler så det gör ont

Sorg
Dagen
Minnet
Det fina
Det suddas ut
Sakta bleknar det
Men ändå för fort
Innan tiden ens nött på det

Och varför

Jag var inte beredd
Trodde jag var redo
Föll ner i ett hål

Men jag vill komma upp
Jag vill inte vara i hålet
Jag vill vara där uppe
I ljuset
Dansa med glädjen
Känna kärleken
Trolla med tiden
Få den att räcka till
Få den att kännas magisk igen
-------
Om
Om jag kunde
Då skulle jag stå där
En bit ifrån
Titta in
Titta på den brutne
Le
Klappa hennes kind
Se till att hon log
Äkta och på riktigt
Se till att hon bara borstade bort det
Det är obetydligt
I det stora hela är det verkligen obetydligt

Men det går inte
Jag ser inte in
Jag tittar ut...

Vem eller Vad?

Jag har funderat igen ;)

Hur kommer det sig att vi gör vissa val i livet.
Vad är det som bestämmer hur vi väljer, tänker och gör?
Impulser? Känsla? Doft? Färg?
Tex...
När jag träffade A... Vad var det som gjorde att jag fattade tycke för just honom?
Det jag såg på ytan? Var det nåt han sa? Eller var det bara det vi kallar "kemi"?

Idag vet jag bättre än nånsin att jag gjort ett väldigt bra val. Att jag har haft tur.
Men hur visste jag då det just då? Vad var det som sa mig där och då att jag ville se mer av honom?

Ett annat exempel:
Jag var på Loppis... Min första faktiskt..
Såg en liten teservis. Visste inte vart jag ville ha den! Bara att den VERKLIGEN ville följa med mig hem! Vad var det som utlöste detta måste?
Färgen, formen eller vad?
Den befinner sig iallafall hemma hos mig än! Och den lär heller inte åka ut på ett BRA tag! :)
Jag fullkomligt älskar den!

Men hur vet man egentligen att de val man gör kommer att gynna en i framtiden?
Och hur i sjutton ska man veta just då när det händer, det där valet, att det kommer att framstå senare som ett bra val?

Sanningen är att det vet man inte!
Men...
Man måste våga lita på sin magkänsla!
Den finns där av en anledning! Man kan kalla den vad man vill... Magkänsla, sjätte sinne etc.
Men våga lyssna!
Stanna upp om det behövs, känn efter...
Valet du gör idag formar förutsättningarna för din framtid.
Att jag valde rätt vad det gällde A var nog mer tur än skicklighet ;) Och jag hade turen att han valde mig ;)

Och sen att servisen står i mitt skåp idag gör mig glad. Det är ju bra ;) Jag räddade den.. Den behövede nytt hem, och jag valde att göra plats för den hemma hos mig...

Jag har inte många saker jag ångrar faktiskt. Men däremot kan jag stundvis gräma mig över att jag inte följde min magkänsla. Och faktiskt många gånger har det berott på ytligheter såsom: -vad ska andra säga?... eller: -nä men så kan man väl kanske inte göra?...
Varför inte då?
Jag gör val som känns rätt för Mig ju! Å då ska ju inte andras åsikter spela någon större roll?

Det finns gånger då jag önskat att jag hade haft någon som gjort de svåra valen åt mig...
Men det finns också gånger då jag önskar att jag kunde göra val åt andra...

Det är lätt att stå utanför och se vilket val som "borde" göras...
Men att själv vara "mitt i"... -helt annan femma!

Så när valet kommer...
Mitt råd:
Försök att se det utifrån.
Sätt dig ner och tänk en stund.
Och framförallt: Lyssna på ditt hjärta... Följ magkänslan...

Oftast blir det då rätt.
Och behöver man hjälp.. -Våga be om råd, våga sträck ut en hand...

Vänner finns av en anledning.
Det gäller bara att våga lita på sig själv och sina vänner.

Stor kram från mig idag!

.:När det vänder:.

Jag har funderat mycket de senaste åren faktiskt på hur vissa saker bara "rinner av en" och andra liskom stannar som om de vore fastbrända på insidan?! Saken är den att det jag säger till en annan människa kan påverka dennes liv flera år framåt! Både på gott och ont!
En kommentar som tar ett par sekunder att avfyra kan påverka en annan människa enormt.
Den kan vara drivande, nedtryckande, värmande, sårande osv..

Så innan jag säger saker nu för tiden så försöker jag att se till att de verkligen blir formulerade precis så som jag menade! Ärliga och raka, men mjuka. (ja i de flesta fall då iallafall)

Kommentarer som jag burit med mig och hur de påverkat mig:

1. -Du som var så "fit"... -Vad hände?

Påverkan:
Blev ledsen.. Det sved länge! Hade nyss varit på 5v semester (THE semester) och hade gått upp 4-5kg. Men var upp till den punkten riktigt lycklig! Trivdes, hade landat i mitt jag och hade kommit fram till vad jag ville med livet. Strax efter det blev jag gravid och så +40kg, sen ner 20 efter och sen upp ytterligare 40 med barn nummer 2...
Under hela denna tid (ca 5år nu) så har den kommentaren snurrat runt i huvudet... -vad hände... du som var så "fit".... vad hände?...
Sen när jag tog tag! Tog greppet igen... Då! Då vände det.
Kommentaren blev drivande.. Den som hackat inombords i fem långa år. Den blev en av drivknutarna i den nya kampen. Kampen mot kilona.
Och nu. Nu när jag är tillbaks! Då är den inte lika viktig längre. För nu svarvar jag. Svarvar min kropp till den jag vill vara. Den jag en gång var. Visst.. Är väl ingen fitness chick ;) Men har nu lite lagom med muskler i proportion till min kropp.
Så varje gång som det tar emot, så kommer kommentaren som ett brav på posten ;) Och vips -träningen rivstartar.
Slutsats: Bad turnes good.. Men det tog tid, svett och tårar. Jag hade nog hellre varit utan den faktiskt.

2. -Man kan inte ha kort hår när man är tjock! Det bli bowling kägla effekt!

Påverkan:
Klippte mig inte så länge som jag var överviktig. Håret blev mitt "skydd". Min säkerhet...
Var tom rädd när jag klippte mig.
Vad skulle folk säga? Skulle jag slappna av då? Gå upp igen?
Tänk att så mycket tankar kan skapas av en enda kommentar!?
Och om hår dessutom?
Vem bestämmer sånt? Det gör väl varje enskild individ!
Om jag vill ha kort hår så ska väl ingen tala om för mig hur mycket jag ska väga för att få klippa mitt eget hår?
Nu är det kort! (jämförelsevis ;)) Och jag har bestämt mig för att det är mitt hår, mitt val och jag bestämmer själv hur och om jag vill ha det kvar eller klippa av det! :)
Slutsats:
Inget gott kom av den kommentaren... bara ångest! Men visst har det vänt ändå. Jag har tappat de flesta av mina överviktskilon och VET nu att jag bestämmer själv! ;)

Summan av allt:
Tänk på vad du säger och till vem.
Bryr du dig om dina medmänniskor så var inte allt för vass.
Det är stor skillnad på att vara ärlig och rak och att vara elak.
Visst.. Man ska väl inte trippa på tå kring folk, men man kan vara lite mjuk i vissa ämnen.
Utseende och vikt berör väldigt många på djupet.
Även om dom inte visar det på utsidan så kan det rota sig långt där inne och göra mer ont än gott.

Välj istället att säga något snällt ♥
Välja att framhäva en god sida istället för att klanka ner...
Vara en vän helt enkelt.

Frågar du mig en rak och ärlig fråga så kan jag garantera att du får ett rakt och ärligt svar!
Men det kommer i mjukare form. Jag vet hur det känns att få ett kort rappt svar. Vet hur ont en kommentar kan göra även om leendet sitter kvar på utsidan och ett lamt svar ramlat ur min mun..

Vet också att man ibland kan säga nåt som kommer ut fel, i all hast, låter illa, kanske sårar...
Men det finns ett litet plåster till såna gånger... När olyckan är framme...
Det heter -förlåt.
Förlåt att jag sa så! Jag menade det inte så som det kom ut... Förlåt!

Det var allt för idag mina vänner ♥
Som vanligt, rakt ur hjärtat -STOR kram!
/K

Blogg Godis!

Blogg godis hos Annette!!
Ljuvliga papper i massor!!

Kika här

Kram Karin

.:Bröllopsdag:.

Ett år har gått ♥ Till Er på Er Bröllopsdag... Stor kram och grattis!
.:17:e maj 2009 i 17 bilder:.

Grattis på Bröllopsdagen och med önskan om många fina år framöver! ♥

Kram Karin

Dagens sanning

Idag en mindre novell... Men ibland måste man förklara. Ibland måste man se sanningen i vitögat, våga vara ärlig, säga som det är och hoppas på förståelse. Idag öppnar jag upp min värld.

Du väljer såklart om du vill läsa eller inte.

Men idag behövde det få komma ut! Vissa sanningar är såna ;) Dom vill gärna bo undangömda långt långt in. Men där gnager dom.. Liksom göds... Så nu tänker jag ta bort lite av den där gödningen och i samma stund öppna upp lite. Sårbart, visst... Men i förhoppning om att det ska bli bättre sen.

Så...Den ärliga, raka och riktiga dagens sanning..

De flesta dagarna är ju faktiskt rätt bra. Livet rullar på.
Just det.. -Livet ja.
Livet jag lever idag började för ungefär 5år sen. Jag och min sambo fick ett litet plus på en sticka. Jag var gravid.
Glädjen var total! Ett nytt liv började. Vi skulle bli en liten familj.
Nio månader gick. Jag hade en enorm mage och på slutet stirrade folk inte bara längre, utan kommenterade friskt, gärna och ljudligt.
(precis som om jag var omedveten om mitt tillsånd...)
Eller som min mamma sa: -Inte döv idag heller va? Varpå jag svarade: -näe, inte döv... bara gravid.
Vissa kommentarer fulare än andra, men jag försökte att inte lyssna. (å det går ju galant när hormonerna dansar tango och humöret redan tryter ;))
Men men.. Tiden gick.. Vi förberedde oss på att den lilla skulle komma, gladdes åt att få träffa henne och jag gladdes i tysthet mkt åt att den elaka foglossningen snart skulle vara över och att lite kilon snart skulle ramla bort.

Så kom dagen. dagen då det var dags.
Vattnet gick och tre dagar senare var det äntligen i slutfasen.
Då gick saker lite snett. Hon fastnade på vägen och i snabb takt blev vi båda sämre. Jag fick göra ett val.
-försöka en gång till med risk för en av våra eller bådas liv, eller göra ett akutsnitt direkt och då slippa bli sövd.
Kortfattat: PANIK!!

Jag var inte beredd, jag ville inte, men vågade inte riskera hennes liv..
Så med tårarna sprutandes, kroppen skakade utan hämningar rullades jag genom korridorer, hissar, gångar och sen in på operation. I fullständig och total panik.

Livrädd!

Allt gick sen rätt fort. För fort.
Bedövning, snitt och sen var hon ute.
Dom visade mig henne, hon var fin..
Jag höll henne. Hon tystnade i min famn. Jag kände mig varm och glad över att äntligen få träffa henne, äntligen få vara mamma.
Men det gjorde ont.
Snittet gjorde ont, jag var ledsen.
Jag hade så gärna velat föda vanligt. Och jag VET! Man ska vara glad att hon kom ut frisk, välbehållen och att vi båda fick må bra.
Men jag var ändå ledsen. Det bodde inuti.

Dom bar iväg henne. Skulle väga och mäta sa dom. Andreas fick gå med.
Bedövningen tog inte helt. Fick en ny. En annan sort.
Dubbla preparat, dubbel dos, kaos på insidan...

Slutade andas.
Sen tog det 14 timmar innan jag vaknade och fick komma upp till min familj.
Andreas var grå i ansiktet.
Jag log när jag såg honom sitta där med vår dotter sovandes i famnen.
Han grät. Allt släppte.
I 14 timmar tog han hand om en alldeles ny bebis. Mata, blöjbyten, vagga och krama med både oro och förvirring inombords.
Ingen hade talat om hur jag mådde, vart jag var eller när jag skulle komma... Om jag skulle komma..

Det gick nån dag.. Personalen började pressa på att vi skulle åka hem... -Plats brist sa dom..
Kunde inte stå, hade ont och var rädd.
(hade lång, högljudd diskussion med en syrra...)
Efter tvång kom jag äntligen upp. Tog mig igenom en dusch och hasade sen tillbaka till min säng.

Eftersom att lyfta ens en fot var PAIN!

Telefonen ringer.. Det är mamma.. Hon är ledsen..
Min farfar har plötsligt fått en infarkt. Han är ok, men läget är kritiskt.
Min värld rasar... Inte farfar! Han har väntat på henne -mest av alla!

Jag vill visa! Vill att han ska få se... Hålla om.. klappa nyfödd kind.

Vi hade bestämt! Han skulle få vara en av dom första. Jag och han och hon...

Samlar mig. Ringer. Får höra att han är ok, hör honom ropa ett glatt grattis till vår dotter och sen måste han vila.
Dom säger att vi kan prata senare.. Jag vill gärna säga hej, men dom står på sig och jag är för trött för att bråka mer.

Dagarna på sjukhuset går.. Det blir snöstorm lagom till vi ska åka hem..
Syrrorna tjatade inte mer om hemgång och platsbrist och andra saker.. Inte efter att min mor vänligt men bestämt pratat höga ord med dem ;)
Vet fortfarande inte vad hon sa den gången, mer än att en syster kom och la sin hand på min axel när jag grät och viskade att jag faktiskt fick stanna precis så länge som jag ville .

Hemresan var läskig. Snön vred ur alla sina krafter och på motorvägen där bilarna normalt susar förbi i 140 kröp nu världen i 60km/tim.
Hann bara hem...
Telefonen ringer... Farfar har somnat.
Ny infarkt, koma och sen somnat...
Världen känns som om den vrider ur mig som en våt trasa.
Jag fick inte säga hej... Och hann aldrig säga hejdå...
Pga snöstorm och akuta RS virus-varningar avråddes vi att åka åt annat håll än hem med liten bebis. Bara åka hem...

Så nu satt jag där..
Förväntad att vara lycklig.
Men inom mig bodde förvirring och en hel del sorg. Bitvis väldigt mycket sorg...
Det tog mig tre år innan jag kunde ta mig till hans grav.

Tiden gick..
Gick ner 20kg, kämpade hårt..
Blev sen gravid med barn nummer två.
Foglossning redan i vecka 4-5.. jiiho! (före plus på stickan tom)

Ny mage, nya skratt av smått odiskreta medmänniskor, foglossning och nu som extra bonus ont i snitt-ärret som inte läkt som det skulle..
När ett par månader återstod kunde jag knappt gå. Kunde inte sätta mig i fåtöljen eller på golvet om jag var ensam hemma... För då kom jag inte upp.

Och på nättrena tatuerades jag på magen. Enligt läkarna var jag en av de "få förunnade" att känna varje bristning brista.. Vet ni att den processen tar ung 2 timmar! Två timmar av eld på magen...

När sen en ögonskada gjorde att sambon och min klippa i vardagen fick ligga inlagd i en vecka på sjukhus för att få behålla synen höll allt riktigt på att gå åt pipsvängen.
Som tur var var det flera i min närhet som snabbt och på eget bevåg kom över med lekkamrater åt Nova och lagad mat + fika. Tog hand om oss och fyllde min frys.
Jag blev så överväldigad att jag i bara farten fick panikångest attacker. Jisses. Dom visste att pricka sina tillfällen...

Hursom.. tiden gick och till sist kom han.. Barn nummer två. Lillen även kallad.
Suset i operationssalen var: -Ojj, det här är iaf den största bebisen jag har varit med och levererat! Och alla stämde fint upp i kören.
Mindre kul för mamman som fortfarande tycker att den lilla bebisen är liten ;) 5490g och 55cm ;)

Nåja. Bebis ute. Alla ok. Nu över till livet igen.
Hem, installera sig med en nu tvåbarnsfamilj.

Ett par resor senare tor Danderyd med infektion i snitt mm... men i övrigt rätt okej.
Men en dag vänder det. Det tar stop. Kroppen säger nej nu och jag får bla "vita blackouts".

Efter mycket prat och analys:
Akut sömnbrist, bär på stor sorg, konstant värk och en rätt ledsen tjej där inne... Men med en fasad av stål.

Så efter lång tid av kamp för att rätta till allt det där, var det bara två saker kvar...
Vikten och det onda ärret.

Vikten har jag tagit i omgångar och nu äntligen bara förra veckan, äntligen gått i mål.
Visst, nu börjar kampen med att hålla vikten, men det kan jag ta.
Med sporren att nå normal vikt har jag på egen hand lyckats bli av med nu över 58kg.
Nådde jag normalvikt så skulle remiss skickas för att fixa det som gör ont. Alltså rätta till det som gick snett.

Jag har haft ont i ärret nu i 4,5år. Efter träning, vid ansträngning av magmuskeln och så vidare.
Jag skulle slippa ha ont och kanske slippa att det ser så fult ut med.
Varje gång jag ser ärret kommer känslan tillbaka. Oron, ångest, saknad...

Imorse kl 09:20 fick jag svar från min läkare: -remissen ej godkänd.
Dom tar inte emot mig.
Tycker att det klassas under kategorin "kosmetiskt ingrepp".

Hörde ord som nedskärningar, stryper allt dom kan...

Jag tappade orden för en stund, tårarna rann och funderingarna snurrade på högvarv där inne..
Jag ville ge upp. Lägga mig ner en stund och bara försvinna.

Men vet ni vad. Jag kommer att ge det idag. BARA idag.
Imorrn blir jag arg. Imorrn ska jag ta reda på varför, vad jag kan göra, vem jag ska prata med och få mer svar.
Jag har kämpat alldeles för länge och alldeles för hårt för det här!
Och bara för att jag har envsihet, kämparglöd och vägrar bli/vara ett offer, så är jag inte en lämplig kandidat?! *fuuula ord!!*
Jag säger inte att det finns nån där ute som har mindre rätt till samma ingrepp eller att världen är orättvis eller bla bla..
Jag säger bara att jag inte tänker ge upp!
Jag vill ha svar. Och jag kommer inte att ge mig förrän jag får det!

Så mitt i inlämning av mina finalbidrag till AOS, kaos på jobbet, allergier upp över öronen så väljer jag idag att göra det som för mig kändes rätt!
-Come clean! -game on världen!
Det sved bitvis att skriva det här, jag har fått torka många tårar idag, men jag vet att jag bearbetar i prosessen...

Så för dig som orkat mala igenom ända hit.. TACK!
Tack för att du tog dig tid! Tack för du brydde dig om!

Nu över till soffan för en välförtjänt 5 minutare med bästa sambon innan vi tackar av den här måndagen, sätter den i parantes eller karantän och inväntar ny dag imorrn.

Gonatt alla bloggisar och från mitt hjärta: Stor kram! ♥ /K

2010.01.20

Det kallas Teamwork! :)
Mitt i lunchen kommer det en lastbil full med tunga skivor. Och till min stora glädje får jag bevittna något fint. Alla släpper sin varma mat och tillsammans bär dom i skytteltrafik dessa skivor tillsammans och utanför fönstret pågår verklighetens tomteparad (som den från Tomteverkstan som visas på Julafton) Alla hjälps dom åt, ler och skrattar och innan vi vet ordet av är det klart!

Vardagen är fullt av små underverk.... Det gäller bara att se dem (och hinna fånga dem på bild ;)
Mina vardagshjältar! ♥

2010.01.19

Kärleken... ♥ Vinterpromenad på tu man hand♥

2010.01.18

Måndag, jobba, sortera... :)