.:I styrka och sorg:.

Mitt i livet så kommer det dagar då både kropp och själ sätts på prov.
Någon man älskar mår dåligt...
Vad gör man och vad säger man till den människa vars hjärta blöder?
Hur svarar man på den fråga där svaret faktiskt inte finns?
Eller är ett sådant svar man faktiskt inte vill ge, även om det faktiskt finns ett...

Förlust är ett stort ord och kan betyda så många olika saker..
Man förlorar en vän eller en partner
Man förlorar sin tro på livet eller sin egen förmåga
Man förlorar en egenskap man haft på grund av olika omständigheter...

Men man kan också inse att man förlorat något man faktiskt aldrig haft.
Eller det man trodde skulle finnas där men som plötsligt när den dagen kommer bara inte finns...
Det är också en stor förlust.
Och alla är lika tunga att bära...

Jag har funderat mycket på hur jag som vän ska hantera olika situationer på rätt sätt.
Och det finns inga självklara svar.
Varje enskild situation skiljer sig från den andra..

Såsom jag ser det..
En människa avspeglas ungefär som en fjäril...
Först med ett skyddat hölje kring sig där man i lugn och ro kan växa, utvecklas och bygga upp sin styrka.
Sen allt eftersom så skalas lager efter lager av...
En vacker fjäril letar sig ut och breder ut sina vingar redo att möta världen.
Långt och länge kan hon flyga
Hon gör det galant!
Glädjen och styrkan växer.
Sprakar i vackra färger gör hon och har ett otroligt detaljerat mönster.
Men hon är skör.
En vacker varelse är ett villebråd i den verkliga världen.
Vingarna är ömtåliga.
Kroppen är liten och tunn.
För att klara sig i den stora världen måste hon flyga högt.
Men även där lurar faran.
Och på lägre höjd möter hon vardagen och allt som rör sig där...

Så när man lämnar tryggheten och vågar sig ut så möter man ständigt verkligeheten.
Och verkligheten är inte alltid lätt.
Den är heller inte alltid rättvis.
Endel upplevelser och hädelser är rént ut orättvisa och utan förklaring.

Jag ser idag flera sorger.
Vill så gärna bära delar av dem åtminstone för att underlätta.
Men jag har insett att jag inte kan göra det.
Det funkar inte så.
Däremot kan jag finnas där.
Vara till hands när det behövs.

Man behöver inte alltid vara stark.
Ibland måste man låta sig själv bara vara.
I sorg, saknad eller frustration.
Det är tyvärr en del av livet.
Vissa sorger kommer man aldrig över...
Men man lär sig så småningom att leva med dem.

Så idag känner jag med dem som står mig nära.
Gör vad jag kan för att finnas där.
Letar fortfarande efter svar, efter rätt väg att gå...

Men jag låter idag detta bli den dagen då jag väljer att ta fram min styrka.
Styrkan att vara jag.
Ge av det jag kan och hoppas på att det kanske leder till något gott.

Så till den som lider.. Våga lätta ditt hjärta.
Det finns vänner runt ikring dig som bryr sig om...
Man måste bara våga!
Våga fråga!
Våga ge svar...
♥KRAM♥

En trasig själ

Idag mötte jag en del av mitt förflutna...

Som barn lekte vi tillsammans och följdes åt ända upp i tonåren. Denna vackra människa är för mig rättvisan, ärligheten och godheten. Som redan som barn stod upp för de svaga eller de som var mindre och ville alla väl.

När vi blev unga vuxna drabbades den vackra av elakatrad sjukdom. En tid då vi alla fylldes av oro, hopp och förtvivlan och förundrades åt styrkan i den lilla svaga kroppen som envist kämpade för att bli frisk.

Idag är det enda som finns kvar ett stort ärr. Där det onda satt. Det onda som den vackra lyckades besegra med envishet, styrka och mod.

Det var länge sen nu. Och vi har heller inte setts på alldeles för länge. Trots att vi bor i samma stad... Bara där letar sig sorgen fram över att man bara låter tiden gå...

Idag möttes våra vägar delvis av slumpen...

Men den vackra är förändrad.

Jag känner en enorm maktlöshet över att se men inte kunna göra något åt det.

I det ansikte jag en gång såg styrka och glädje finns idag fåror av trötthet.

Ett ansikte som förut lyste upp och där det bodde ett leende som satte spår på djupet.

Där finns idag en stor sorg.

Ögonen är trötta och ansiktet saknar sin lyster.

Den vackra är arg. Fylld av sorg, ilska och likgiltighet.

Jag vet att samma underbara människa finns där under begravd i djupet.

Åren har satt fruktansvärda spår och resultatet är en sprucken varelse i skydd av ett skal.

Jag vill slita av skalet och hålla om den spruckna varelsen som är inlåst där nånstans!

Men skalet är tjockt och hårt... På den korta stund våra vägar möts öppnas bara en liten liten lucka och jag ser en glimt av den vackra. Sen tar skalet över.. Den vackra är svagare och försvinner in igen. Och jag kan förtvivlat bara stå och se på. Rädd för att skrämma bort det lilla som finns kvar.

Redan vid mötet känner jag sorgen bubbla inom mig. Tårarna bränner och vill rulla redan då.

Maktlös står jag till sist och ser den vackra vända om och gå...

Isande kyla gör både kinder och händer till små isbitar. Jag fryser men står ändå kvar.

Den vackra böjer ner huvudet mot vinden och sätter händerna i jackfickorna för att skydda mot kylan. Går med snabba steg längre och längre bort från mig.

Jag vill för en stund bara pausa mitt liv. Springa efter och krama om. Ta med den vackra hem, dricka varmt te och prata om livet och envist bry mig om tills den vackra kommer fram igen.

Men mitt i livet finns min vardag.

Så jag står där och ser efter min vackra vän som försvinner iväg...

Sätter mig i bilen och styr mot mitt håll.

Jag vet att man inte kan hjälpa alla, och jag vet att jag inte kan förändra det som varit... Men jag vill! Jag vill vara där då! Jag vill vara där NU! Stora tårar rullar ner för kinderna och magen värker och hjärtat svider när jag vänder mot mitt.

Redan när jag bara kommit halvvägs mot mitt så ångrar jag mig! Jag skulle ha gjort mer! Jag skulle ha satt den vackra i min bil! I värmen och bara försökt att finnas där om så bara för en stund! Men det är försent. Den vackra är borta...

Och det jag kan göra just nu i denna stund är att skriva. Skriva och hoppas på att det slutar att värka i bröstet så som det gör just nu.

Detta kommer att uppta mycket av min tankeverksamhet framöver. Och jag VET att jag kommer att komma på nåt. Det gäller bara att hitta skalets svagaste punkt och börja där.

Det som gör ont utöver det faktum att min vackra är inlåst i ett djupt mörker, är vissheten om att det sitter ett par barn i kläm. Barn som är tillräckligt stora för att förstå, men alldeles för små för att kunna hantera...

Och ikväll när jag är omgiven av värme och familj är den vackra ensam... Ensam i ett hav av mörker och förtvivlan.

Jag hoppas bara att jag ska kunna nå den vackra innan det blir värre! Eller ännu värre... Innan det är försent!

Nu väntar mitt liv på mig och för stunden så får jag låta detta vara avklarat. För just nu iallafall.